Tänk att man kan bli som en ny människa av att gå ut och gå en promenad i skogen. En glad, uppfinningsrik, äventyrlig person. Det är underligt. Samtidigt som man går och tänker på vem man skulle vilja gå den promenaden med, den man önskade var där. Det kanske var det som gjorde mig så glad.
Fast tyvärr var jag själv.
Jag, mitt ego och min mobil.
Jag hoppades att jag kom ut nånstans på andra sidan skogen och möttes av en ny plats med nya upplevelser, så att spänningen i livet kom nån gång. Och jag hoppades samtidigt att det inte kom nån gubbe som frågade om jag ville ha godis. Ingen av min hoppningar inträffade.
Nej, istället, när vilse-lampan började blinka så såg jag lekparken just bredvid där jag bor. Skit också. Jag försökte rymma men vägen ledde hem. Jag tror att huset saknade mig för mycket. Och skogen hatade mig. Men så kan det gå.
Jag förändrades då.
I alla fall för en kväll.
Passa på nu..